Vi hundar vet ju inte lika mycket om årstider och månader som matte - hon har något som hänger på väggen och som heter KALENDER. Den var ganska fullskriven i vintras - då hon skrev vad hon gjorde - högg ved, skruvade eller spikade..och frös...
NU säger hon att det är vår - och hinner inte ens vända månadsblad...
På vintern var hon glad över att inte behöva torka tassar och nu när vi är jätteklottiga hinner hon knapp bry sig, torkar bara av oss lite och lägger ett extra täcke på sängen - innan hon försvinner ut igen.
Hon har sin smutsiga halare ( overall ) på sig från morgon till kväll. Rullar ner den och knyter ärmarna runt midjan då hon sitter och äter något mikrat...Sen pustar hon en stund och går ut igen..
I kalendern tittar hon bland annat för att veta när vi skall bort - och då ser hon ser alltid lite lessen ut, för hon säger att hon sååå läääänge har längtat efter ett eget hus att hon BAARA skulle vilja vara hemma - medan vi doggar vet att hon skall nånstans när hon BYTER kläder...( Och så säger hon något om att vara GAMMAL och TRÖTT )
Natuuurligtvis älskar hon sin människofamilj och älskar att träffa alla i sin valpkull, men ibland är det jobbigt...
Som det var för en tid senare då vi blev bortkallade - till två flickhundar och mattes yngsta "människotikvalp" och hennes familj. En av hundarna hade löptid och måste vara i hundinhägnaden för att Cocke inte skulle förära henne blandrasvalpar.. Han travade ändå omkring hela tiden och gnällde och mattes nerver höll på att ta slut...
Det skulle vara ett kalas följande dag och vi skulle ANTINGEN köra av och an 180 km ELLER bli i "löp-huset" över natt...Matte orkade bara inte tänka sig en natt med en orolig hund, som skulle yla efter "bruden", så hon bestämde att vi far hem - efter att ha vaktat den sjuka människovalpen OCH gratulerat den friska tonårsvalpen som fyllt år dagen innan - och skulle ha kalas dagen efter....
Vi skulle tyvärr bara sitta i bilen för att inte ge allergiska symtom åt "kalasfamiljen". Vi som älskar alla människor tycker att sådant är det värsta som finns - att inte få hälsa och inte bli omklappade...
KLAPPANDET i och för sig kan matte gärna ge avkall på, för man skall bli klappad bara då man är LUGN och sansad och DÄRFÖR förtjänar det och inte då man är hysteriskt glad över att träffa människor...
MEN eftersom vi INTE kan bli ensamma hemma och yla i sååå många timmar som ett kalas 90 km hemifrån innebär - och nu inte kunde bli i "löphuset" - så var hemfärd det enda rätta enligt matte ( som sade att hon inte hade råd att ta in på motellet - som vi nån gång har gjort !! )
Då fick hon grälor för att hon väljer hundar framför barnbarn - något som tydligen tog henne mycket hårt...
Och matte fick veta hur BORTSKÄMDA vi var...
Med detta i bagaget åkte vi till några andra ställen och sist till tonårsvalpen...
När hon hade varit inne en halvtimme och gratulerat och kom tillbaka till bilen, var hon lite sur för att vi skällt i bilen, men lättad över besöket....
Hon muttrade en hel del som man inte kunde urskilja hälften av - men främst var det något om andras tolkning av vår "bortskämdhet"....
Cockrar ÄR beroende av sina mattar och det ÄR svårt om man är van att vara tillsammans tjugofyra timmar i dygnet och sju dagar i veckan...Jag är dessutom mattes assistent och extra mån om att vara med...
OCH det ÄR jobbigt med löpska tikar - då matte inte har haft de 300€ som hade krävts att ändra på Cockes " ädlaste anatomi."...
Och det ÄR INTE fråga om att välja bort barnbarn - det var bara JUST nu som det var besvärligt...
Och - visst hade matte sagt att hon och vi är ett "paket" - vill man ha innehållet, så får man ta omslaget - och tvärtom...DET stämmer inte i alla fall muttrade hon...men man säger så mycket när man har ont och är nervös..och lessen över att inte ha pengar..
Hon var dämpad nästan hela vägen hem - gjorde bara en avstickare efter vatten - eftersom vi var totalt urtörstiga efter skällsessionen...
Och till råga på allt pajade bilen alldeles nära vårt hus - precis som om den visat att det var HEMMA vi skulle vara och INTE ränna längs vägarna.......
Men det får man allt se hur det går - säger
Onna
