Tiden flyger och Wille växer..Mattes kondis har ökat..

Har faktiskt inte hunnit skriva sedan..senast...

Utelivet har kommit igång på allvar och igår - söndag 18.3 - passade jag på att testa min ...valpkondis...

Ännu för två månader sedan stånkade jag som UkkoPekka redan då jag kommit 50 m uppför backen på posthämtningsrundan..

Fick för en tid sedan en inbjudan till Vårdkasen där Västanfjärds skola skulle ordna understödskaffe med olika bakverk...

Svårt att tacka nej, så...

Googlade ruttlängden och fonecta sade att det från oss är 2,09 km till Vårdkasen på Föreningshusvägen...

För långt för Wille att traska av och an, så det blev en papplåda med fuskfäll och en av Mattes tröjor...på barnvagnsunderredet..
En kombo som vi dagen innan testat på vår butiksresa...

En reflexväst aďderades på grund av den isande vinden ..som vindskydd, som nog inte riktigt höll måttet

Wille åkte lite, tassade lite och blev ganska våt redan efter 1 km..
Var nästan benägen att vända, men fick hans lilla mage avtorkad med tröjan - så vi fortsatte tappert framåt..

Då jag " sent omsider " skymtade Vårdkasens tak, kände jag ett visst inre jubel och Willes gnäll irriterade inte längre..

Han hade definitivt tröttnat på lådlivet och jag lät honom gå den sista biten.

En stund satt jag och tog igen mig på en icketrafikerad sidotrappa med Wille i famnen - och då han rastat sig mellan träden tog jag mod till mig och körde in kärra med låda och hund i tamburen...

Fick inga otrevliga blickar, åt mina salta och söta pajbitar och ...rullade iväg hemåt..

Wille hade inte velat åka, men med några få små undantag = på de torraste vägavsnittena fick han sitta i lådan och gny..

Vid Knallis satte en mycket trött matte sig och pustade en stund och hade sin lilla skyddsling i famnen..på hans begäran..

Han är den tredje av mina cockrar som sitter på bänken

Ordet "taxi" hade flere gånger flammat upp i bakhuvudet som en neonskylt..

Skam den som ger sig..
Med yllesockorna liiite på glid under trampdynorna vandrade vi vidare.
Då vi kommit över bäcken och upp på första backen...kände Wille igen sig och slutade gnälla..
Som belöning fick han komma bort ur lådan och tillryggalägga den sista vägstumpen på egna ben..

Sällan har det egna huset verkat så välkomnande som nu...

Wille var också sååå lycklig..Han drog kurvorna raka en god stund på gården under vääärldens " dorkskov " - som fortsatte på verandan, i tamburen och i köket..

Jag gav mat åt min lilla "gubbe " och sedan kastade vi oss på sängen och var på nolltid försjunkna i djup sömn..

Jag lovade oss båda att det nog ska dröja tills vi beger oss på liknande strapatser...

Idag - måndag - har vi varit på två kortare rundor..och sovit två gånger ..små snuttar..

Tur att ingen kommit  o ertappat oss 😃