Antagligen var det värkmedicinerna som gav biverkningar i form av magbesvär.....som
kulminerade i natt med blodig diarre' - efter ett par dygn med " orolig- springa-ut-en-gång i timmen - cirkus...." - ibland nödig och ibland bara vädra nattluft och skälla....
Mjölksyremedicinen gav ingen lindring i besvären, men värk tror jag inte han hade...
Fick i alla fall tid till veterinären 9.30 och skjuts dit med goda vännen...
Allt gick över förväntan bra och han somnade in lugnt och snabbt....
Sänder i skrivande stund många varma tankar till den inte ännu legitimerade veterinärjourande unge mannen, som snabbt och säkert fick kanylen på plats - och därtill gav sig in på en diskussion om hundavel....som vi inte skall orda om här....
( Främst gällde det schäfrar med så sluttande rygg att de inte kan gå ordentligt )
Jag kom hem rätt snabbt till Onna, som fick vara med under hela gravgrävningen och begravningen....eftersom min teori var att hon inte börjar leta efter sin kompis då hon ser honom försvinna i marken.....
Resonerade mig till att det skulle vara enklast att " få till " en grav om jag tog bort vår enda rhododendron och grävde lite djupare - och så blev det....Gropen blev ungefär som veterinären rekommenderade : ca " knädjup " / en halvmeter över " innehållet " - minst....
Vår gode mr C gillade att dricka kaffe och därför " offrade " jag ett helt kilo Juhla Mokka / Fest Mocka - bryggmalet - som ströddes över svepduken / påslakanet till hans ära....
Lite förutseende var ju denna åtgärd också - som odörhämmande - men jag tror att djupet blev tillräckligt ....UTAN att stoppa ner mina korta ben där....
Tog några foton då allt var klart, naturligtvis....för man vill ju ha händelser som denna dokumenterade....isynnerhet då den sista viloplatsen blev riktigt vacker...
Hade inte gråtit tidigare, men då alla medlidande kommentarerna började strömma in på facebook, började också tårarna rinna...
Satte mig i cockmocken / hammocken / trädgårdsgungan och Onna hoppade spontant upp i min famn med tassarna på mina axlar -och slickade mina kinder....Min lilla trogna assistent .....
Sittande där hade jag utsikt över trappan ...där Cocke så ofta legat och väntat att vi - hans
kvinnfolk - skulle komma in från våra utegöromål ....och saknaden slog över mig ....ännu kraftigare...
Det kommer att ta sin rundliga tid att komma över hans frånfälle, men - sorgen och saknaden övergår nog i varma tankar och ...tacksamhet över att vi fick rå över honom i nästan sex och ett halvt år....
Han har varit MED och sällan varit mer än nån timme ensam med Onna, om jag varit på mina sällsynta ärenden och inte haft möjlighet att ha dem i följe...
Har t.o.m haft dogsitters ( Tack Lina och tack Fanny och ...en 4- H flicka i Åbo - för att nämna flickebarnen...) förutom den ytterst tacknämliga insatsen som gjordes av hundarnas " Husse " då jag fick min nya höftled....trots att han under vistelsen här led av dels grava sömnsvårigheter pga morgonpigga djur.... och dels ....kallt duschvatten ;)
Den sista tiden av sitt liv har Cocke ju varit så gott som blind och döv och har inte reagerat på vårt annalkande förrän hans ännu känsliga väderkorn sagt till att det finns en chans till klapp och krafs...
Det LÅTER så hemskt med " blind och döv " men han har klarat det på hundars vis, med luktsinnet...Visst har han sett skillnad på ljus och mörker, men ...gått emot saker som inte tidigare funnits just där ...
Hans gårdsrundor har gått lite som på räls - med nosen mot marken och med ganska god fart....
Kan inte låta bli att lägga in den här videon från i vintras eller den förra....
för OM den öppnar sig, så ser man vilken retsticka han var.....vår raring :)
jag har vevat den gång på gång nu i kväll ...liksom alla andra....
Tack Cockegubben för alla roliga stunder, vi minns dig med stor värme....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar